Jag har funderat på en sak…

som jag aldrig trodde jag skulle få ett svar på.

Det var en gång för länge sedan – mitt första skolår i Stockholm 1945, vi var 35 st ungar i klassen, en mix av olika nationaliteter . Många av mina kamrater hade kommit till Sverige då, bl a som båtflyktingar i sina rangliga båtar över Östersjön från de baltiska länderna och Finland.

Sverige var för dessa människor en del av paradiset och det märktes speciellt vid lucia-och jultid då vi hade en bättre levnadsstandard än de var vana vid. Vilken glädjen för barnen det blev.

Nåväl, vid luciatiden så skulle det väljas ut kandidater som fick äran att vara ljusdrottning med tärnor.  Jag blev inte utvald till detta,  troll var annars min givna skådespelarroll, men nu hade jag avancerat till pepparkaksfigur och skulle få läsa en luciadikt. Det fanns liksom ingen rättvisa då heller. Jag var lite av linslus redan på den tiden och gjorde mitt bästa av den rollen. Det var en mycket vacker dikt och min inlevelse var stor. Men i efterhand så glömde jag orden i den där dikten.

Under alla år som gått, så har jag letat och funderat samt efterlyst i tidningar efter den där speciella dikten, och inte förrän idag så har jag hittat den. Efter 65 år i glömska så återfann jag den på nätet. Tack Google.

Det är kanske inte så konstigt att den inte hittades, då det är en dikt från Finland . Jag trodde att jag drömt om den och att den bara fanns i min fantasi. Jag hade endast fragment av dikten i huvudet.

Bonden Paavo ,som blandade bark i brödet enl Runeberg ,hade jag nog i åtanke då jag långt senare i livet bakade ett speciellt lussebröd ,som familjens hästar fick nöjet att äta. Mina pepparkaksbak misslyckades så mycket att hönsen vägrade äta dom, men Prästens hår gillades av hovdjuren.

Dagens bild visar Brödstycket och Lusse.

Så var den julberättelsen slut.

Leave a comment

Your comment