Nu är glada julen slut…

 

och fettisdagsbullarna kommer att poppa upp som söta,goda fettbildande små underverk på butikshyllorna.

Vi lider inte brist på omväxling i kostvanorna precis och det går så himla fort att jag känner det lite svårt att hänga med.

Nu är ju inte jag direkt en person som slaviskt följer med i dessa växlingar på mat och-helgfronten. När man blir äldre så blir åtminstone jag

rätt blasè på årets högtider.

Jag har inte haft julgran på senare år, jag vill inte ha med dessa små medföljande insekter som antagligen inte trivs med mig heller.

Jag har inte heller haft den där upplysande, rödorange pappersstjärnan som jag har stirrat på i juletider under 70 år.

Äntligen har jag blivit en smula trotsig och hävdar min individuella frihet att skippa en hel del krafs som ”alla” måste ha.

En riktig rebell känner jag mig som, fast det jag varit en stor del av mitt liv.

Nu ska jag inte fira nyår heller – året kommer ändå utan att jag behöver smälla krut och halsa skumpa vilket ändå smakar f-n.

Låter mitt liv lite trist, tycker kanske Ni? Inte alls, jag har så mycket kul att hitta på så det är inte klokt.

En sak som jag aldrig släpper är att trängas med populasen på mellandagsrea – jag har alltid älskat att stå i kö och trängas med svettiga

tanter som sliter i reaprylarna. Det fick jag smak för i unga år ,då jag tog de uppdrag familjens damer ålade mig, att köa i deras ställe.

Givetvis så lönade det sig, jag var inte billig att hyra in som stand-in ,när NK och Sidenhuset började sina reor. Där var jag och stoppade näsan

i de parfymdoftande tanternas mjuka pälsar. Det var då det var modernt att skruda sig i dessa pälsboer med vidhängande djurhuvuden, vars blanka,

stirrande ögon iakttog mig och ibland blinkade åt mig. Livlig fantasi har jag alltid haft.

Allså, på måndagmorgon kommer jag att som en bulldozer ta mig fram genom min stads månglartempel.

Here I come.

Leave a comment

Your comment