Snöflingor och fallande fåglar…

ramlar ner från himlen!!!
Det ska bli intressant att höra hur sakkunskapen förklarar detta. I alla fall detta med fågelregnet, som jag tycker låter både obehagligt och oroväckande.

En del dagar vaknar jag i en rosaflummig dimma då allt känns riktigt bra, men när jag öppnar dagspressen och morgonTV så förbytts den rosa stämningen av en mer
dämpad färgskala. Dimman finns kvar, det är ganska skönt att vistas i den numera. Verklighetens skarpa kanter vill jag i det längsta undvika.
Eländes, elände – nu går jag vidare mot oupptäckta glädjeämnen. Jag sitter och läser om människor som bloggar och ibland träffar jag på riktiga pärlor som går in i mitt sinne. Det finns så mycket att känna sig glad över, t ex personer som formulerar sig både kvickt och träffande.
Jag gillar att följa vissa kåsörer i våra tidningar som har ungefär samma skruvade inställning till livet som jag själv. Då känns det som att träffa på en själsfrände.
I dag händer en spännande sak – jag har anmält mig till en kurs i ett ämne som jag inte kan så mycket om. Jag talar inte om vad det gäller, men resultatet kanske kommer fram i den här bloggen så småningom.

Kunskaper är inte tunga att bära.

Året som kommer…

 

har just börjat, men ändå har jag fått en hint om vad som ska ske. Kalla mig gärna synsk, jag tror att jag fått den framsynta förmågan för att jag är så påhittig och kan vända kappan efter vinden.

Så här blir det: Alla som gav ett nyårslöfte under den sista timmen under det gamla året, mellan kl 23.30-00.10 kommer inte alls att få det uppfyllt.

Du kommer inte att sluta röka i år heller. Din nyligen införda kroppsviktsreducering kommer att åt pipan. Dina löften om att vara vänlig och snäll mot dina medmänniskor blir bara ljug. Dina förhoppningar om att bli rik och berömd kommer inte att slå in. Vad hade du önskat mer?

Javisst ja, du önskade en ny karl/fruntimmer att dela köksbordet med. Bry dig inte om detta – behåll den du har, eftersom dina önskningar är lite champagnedimmiga just nu och imorgon kan det vara bra att ha det gamla vanliga trötta sällskapet.

Så där, nu behöver du inte tycka att dina gjorda nyårslöften ska komma att tynga ner dig.

Allt kommer att bli så bra ändå och du kommer att få ett strålande

GOTT NYTT ÅR trots allt.

Nu är glada julen slut…

 

och fettisdagsbullarna kommer att poppa upp som söta,goda fettbildande små underverk på butikshyllorna.

Vi lider inte brist på omväxling i kostvanorna precis och det går så himla fort att jag känner det lite svårt att hänga med.

Nu är ju inte jag direkt en person som slaviskt följer med i dessa växlingar på mat och-helgfronten. När man blir äldre så blir åtminstone jag

rätt blasè på årets högtider.

Jag har inte haft julgran på senare år, jag vill inte ha med dessa små medföljande insekter som antagligen inte trivs med mig heller.

Jag har inte heller haft den där upplysande, rödorange pappersstjärnan som jag har stirrat på i juletider under 70 år.

Äntligen har jag blivit en smula trotsig och hävdar min individuella frihet att skippa en hel del krafs som ”alla” måste ha.

En riktig rebell känner jag mig som, fast det jag varit en stor del av mitt liv.

Nu ska jag inte fira nyår heller – året kommer ändå utan att jag behöver smälla krut och halsa skumpa vilket ändå smakar f-n.

Låter mitt liv lite trist, tycker kanske Ni? Inte alls, jag har så mycket kul att hitta på så det är inte klokt.

En sak som jag aldrig släpper är att trängas med populasen på mellandagsrea – jag har alltid älskat att stå i kö och trängas med svettiga

tanter som sliter i reaprylarna. Det fick jag smak för i unga år ,då jag tog de uppdrag familjens damer ålade mig, att köa i deras ställe.

Givetvis så lönade det sig, jag var inte billig att hyra in som stand-in ,när NK och Sidenhuset började sina reor. Där var jag och stoppade näsan

i de parfymdoftande tanternas mjuka pälsar. Det var då det var modernt att skruda sig i dessa pälsboer med vidhängande djurhuvuden, vars blanka,

stirrande ögon iakttog mig och ibland blinkade åt mig. Livlig fantasi har jag alltid haft.

Allså, på måndagmorgon kommer jag att som en bulldozer ta mig fram genom min stads månglartempel.

Here I come.

ISBLOMMOR GÖR MIG GLAD…

därför att det är så stora kontraster mellan detta sammansatta ord.
Is, titta på den frusna vinterbilden av Stockholm som är så vackert. Naturligtvis är alla städer vackra ,men det är något så speciellt med den stad i vilken man föds och växer upp i.
Vid de hemresor jag gjorde under en del av min skoltid på en internatskola,så var ankomsten med tåg till Sthlm i jultid en otrolig upplevelse. Jag har alltid blivit så glad av att se och läsa om vår huvudstad.

Den är världens vackraste stad, så är det bara.

Nog med smicker nu.

Julblommor finns det i otaliga kombinationer men jag tycker själv bäst om hyacinter som verkar så bulliga och goa. Jag har inte provat att äta dom, men det är med ögonen de påverkar mig. Synd bara att allergiker inte mår bra av dom.

Snart ska jag gå ut i världen och förundra mig över vinterns skönhet.Så kan man naturligtvis uttrycka sig när man har ett varmt och tryggt hem att återvända till. Där känner vi också av kontrasterna mellan stora delar av vår omvärld.

Dynamit och ljusängel – Nobel och Lucia, det är en häftig och kontrastrik tid just nu.

TOMTEN, ÄNGELEN OCH JAG

Det är knappast de 3 visaste personerna som jag menar, men ganska trevliga ändå. Så här på skyltsöndagen går mina tankar till den förflutna tiden då jag var barn, alltså 1940-talet. Då var det vintrar och snöfallen var lika vackra som idag. Vi har i allafall tur med vädret just nu, tycker jag.

På min tid så var skyltsöndagen en häftig upplevelse. För oss ungar i storstaden så fanns och finns Skansens Julmarknad som var ett populärt mål.

Jag och min pappa åkte spårvagn dit, tjockt påpälsad i vit kaninpäls och samemössa -och tossor blev jag utstyrd.Jag hade inte så mycket att sätta emot det klädvalet – det var bara att gilla läget.

Det blev knäckäpplen och tomtebrus samt tingel-tangel och jag fick frispel av så mycket uppståndelse. Helt enkelt underbart.

Senare l livet har jag deltagit i min egen stads julmarknader ,de var mycket uppskattade, men då hade jag fått en egen stark vilja och bytt kaninpälsen mot militäruniform.

Min förhoppning numera är att dagens barn och ungdomar får känna en del av julens förväntan såhär 1:sta söndagen i advent.

Jag har funderat på en sak…

som jag aldrig trodde jag skulle få ett svar på.

Det var en gång för länge sedan – mitt första skolår i Stockholm 1945, vi var 35 st ungar i klassen, en mix av olika nationaliteter . Många av mina kamrater hade kommit till Sverige då, bl a som båtflyktingar i sina rangliga båtar över Östersjön från de baltiska länderna och Finland.

Sverige var för dessa människor en del av paradiset och det märktes speciellt vid lucia-och jultid då vi hade en bättre levnadsstandard än de var vana vid. Vilken glädjen för barnen det blev.

Nåväl, vid luciatiden så skulle det väljas ut kandidater som fick äran att vara ljusdrottning med tärnor.  Jag blev inte utvald till detta,  troll var annars min givna skådespelarroll, men nu hade jag avancerat till pepparkaksfigur och skulle få läsa en luciadikt. Det fanns liksom ingen rättvisa då heller. Jag var lite av linslus redan på den tiden och gjorde mitt bästa av den rollen. Det var en mycket vacker dikt och min inlevelse var stor. Men i efterhand så glömde jag orden i den där dikten.

Under alla år som gått, så har jag letat och funderat samt efterlyst i tidningar efter den där speciella dikten, och inte förrän idag så har jag hittat den. Efter 65 år i glömska så återfann jag den på nätet. Tack Google.

Det är kanske inte så konstigt att den inte hittades, då det är en dikt från Finland . Jag trodde att jag drömt om den och att den bara fanns i min fantasi. Jag hade endast fragment av dikten i huvudet.

Bonden Paavo ,som blandade bark i brödet enl Runeberg ,hade jag nog i åtanke då jag långt senare i livet bakade ett speciellt lussebröd ,som familjens hästar fick nöjet att äta. Mina pepparkaksbak misslyckades så mycket att hönsen vägrade äta dom, men Prästens hår gillades av hovdjuren.

Dagens bild visar Brödstycket och Lusse.

Så var den julberättelsen slut.

Denna gråa söndag blir det revolutionsmusik och bakning…

Allt på samma gång. Jag börjar söndagen med att dra på inspirerande musik från Irland, det är marschmusik och texten handlar om att Gud ska bevara Irland. Sedär, så passande på söndagen och den uppmaningen kan väl detta land behöva just nu.

Så ska det bakas chokladbiskiver – det är försvinnande gott och totalt onyttigt, men va f.. någon rynka fyller dom nog ut. Jag river mandelmassa med min rivmaskin och det är så kul så jag vill inte sluta. Ja, jag vet att jag har underliga hobbysar, bl a att sitta på en solvarm trätrappa och skala potatis eller att sortera skruvar efter ett eget uppfunnet system.  Nu är mandelmassan klar och då kommer det svåra, äggulan och vitan ska skiljas åt och den processen kan vara lite knepig eftersom min motorik fungerar lite hipp som happ. Det blev en salig blandning men…

Nu ska det gräddas och då bli det komplicationer. Klicka ut teskedsstora pluppar på plåten- jag tar matskedsstora istället så går det fortare och biskvibottnarna bli större. Så där ja- det blev pannkakor nästan, men med smörkräm och chokladtopping så kommer dom att passa utmärkt till en födelsedagspresent som ska överlämnas senare under dagen. Grattis till födelsedagsbarnet.

Nu har musiken växlat spår och gått över till hurtiga marscher från Spanien och USA. Det finns hur mycket revolutionsmusik som helst som man kan baka in i det hela.

Mina anlag för hus-och hemskötsel är idag inte stora.

 

Näe, idag ska jag inte göra som halva befolkningen i landet tycker om, att med glädje och sång greppa en damsugare och dra igång. Jag ska istället ägna mig år verklighetsflykt. Det gör jag gärna,ofta och mycket.

 Först så blir det f m –kaffe med en hembakad chokladbiskvi, gott och onyttigt.Därefter ska jag ta itu med att fylla på min dosettbox för alla mina mediciner ,som läkarvetenskapen  i sin  godhet tycker att jag ska ta. Därefter  kommer jag fortsätta med att fördjupa mig i Scotlands geologi, flora och fauna . Jag följer en engelsk serie om Scotland som är mycket intressant.

Efter middagsvila tar jag nog språnget över till en av mina tillverkningshobbysar, nämligen att skapa vackra pärlsmycken. Så måste jag följa den politiska debatten  samt det allmän skvallret i våra kvällstidningar ,dom är ju kända för att alltid skriva sanningen. Obs  Ironi.

Under sena eftermiddagen och kvällen finns det många intressanta saker som inte får missas. Så här kan en vanlig dag i mitt inehållsrika liv fortgå. Jag klagar inte, det finns hur mycket som helst att göra, jag behöver inte sparka igång dammsugaren för att känna mig glad och lycklig samt delaktig i tiden.

Dagens foto visar 3 st pingviner som hoppar ur en vak, samt en vacker fjäril som påminner om våren

Man måste inte sova…

mellan kl 23 – 07 om nu någon trott det.

Jag har alltid haft en något rubbad dygnsrytm som inte alltid varit så bra. Som barn ville jag aldrig gå och lägga mig eftersom jag tyckte att det tog bort så mycket av den roliga vakentiden.Det var inte så populärt att jag var uppe och hittade på olika befängda saker under nätterna, men dagarna räckte ju inte till för allt kul som hände.

Så har det fortsatt och under mitt yrkesliv  kunde jag välja nattarbete som jag kände att jag passade för. Att sova har varit ett nödvändigt ont.

Nu fortsätter det periodvis på samma sätt och nätterna blir fulla med äventyr. Jag upplever spännande saker i ljudböckernas värld och radiopratarna vänder sig oftast till mig, låter det som. Det finns inga begränsningar för oss med fantasi och all tid i världen att lära sig något nytt under nattens lugna timmar.

De senaste nätterna har varit fulla med information om ”ond bråd död ”i form av en mycket detaljrik deckare som får det att krypa i kroppen av obehag.

I min egen säng blir spänningen väl stor och det har väl hänt att jag tittat under sängen när det prasslar till.

Lättskrämd är jag inte.

Ingenting blir gjort…

eftersom jag inte kan hålla reda på alla lösenord som jag måste ha för att göra någonting!!!

Det låter väl kryptiskt, men det där med lösenord är ett satans påfund i den datoriserade världen. Varför kan vi inte använda våra ögonirisar till att logga in på de obskyra siter som vi ändå vill kika på? En manick som sitter i min dator och registrerar att min iris tillhör just mig och att jag är behörig att gå vidare i datorernas underbara värld.

Medans jag nu sitter och väntar på att mitt försvunna lösenord ska dyka upp  i min virriga hjärna så avleder jag tankarna åt lite roligare håll.

Den där Kungen vi har är inte så korkad egentligen. Veckans älgjaktsutspel var ganska populistiskt uttänkt med tanke på det trista ämnet.

Sympatierna för den utpekade mannen fick halva befolkningen att stå upp eniga och ropa på korsfästelse för  mediepacket. Bra gjort – det räcker med skit i älgskogen nu.

I dag är jag verkligen på hugget och skräder inte orden, det blir ju inte alltid fel när jag tänker.

Så har halva dagen redan gått och höstlördagen övergår så sakta i stämningsfyllt besök på en vacker kyrkogård.

Nu kom jag på dé – lösenordet var en del av mitt personnummer., men vilken del?